I Arbetsmiljöverkets broschyr Arbetsmiljön i skolan kan man läsa att:

”Dålig luft är ett vanligt problem på många skolor. Om du tycker att luften är dålig beror det oftast på att det är för varmt eller att det är för dåligt ombyte av luft i lokalen. Då kan det hjälpa att vädra. För att se om man får in tillräckligt med frisk
luft via ventilationen kan man mäta halten koldioxid. Om man till exempel är fler i klassrummet än ventilationen är anpassad för så blir ofta koldioxidhalten för hög.”

Detta förstärks i en nyligen publicerad rapport, se Lärarnas tidning, där AMV konstaterar att nio av tio skolor slarvar med det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Att ett systematiskt arbetsmiljöarbete bygger på de fyra stegen undersökning – riskbedömning – åtgärder – kontroll känner de flesta till. Men att samla in underlag till riskbedömningen gällande bl.a. luftkvaliteten är svårt. Dataloggrar som registrerar temperaturen över tid är en indikation, en annan är att mäta halten av koldioxid.

Många skolor byggdes för mindre klasser än vi har idag och ventilationen dimensionerades därefter. Koldioxid är en osynlig och luktfri gas som vid förhöjda halter orsakar trötthet och koncentrationssvårigheter. Halterna höjs successivt under lektionerna och det är svårt att känna förändringen i ett rum man vistas i.

Ombyggnationer och intrimning av ventilationssystem tar ofta lång tid och kräver stora investeringar. Med en enkel CO2-mätera kan lärare och elever snabbt få en indikation på om luftkvalitén håller på att försämras. Indikationen gör det möjligt att direkt kunna agera genom att forcera ventilationen eller att vädra men fungerar även som värdefullt underlag i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Med ett rätt dimensionerat och intrimmat ventilationssystem bör CO2-mätaren inte slå om till gult någon gång under dagen. Att bekräfta bra luftkvalitet är en lika viktig del av underlaget för riskbedömningen.